Denna trend hotar inte bara att urholka vår individuella förmåga att hantera kriser, utan även riskerar att försvaga samhällets strukturella självförtroende och minska vårt kollektiva civilkurage, skriver Hanna-Karin Grensman. 

”Trygghetschatten gör succé i kollektivtrafiken” , så beskrivs effekten av den chatt som sedan 2020 gör det möjligt för resenärer att kommunicera direkt med SL:s trygghetscentral. Konkret innebär det en fördubbling av antalet kontakter med resenärer.

Det är självklart utmärkt att det finns en chatt, och naturligtvis är den användbar i betydligt fler otrygga situationer än vad ett telefonnummer är, eftersom kontakten kan ske utan att man drar uppmärksamhet till sig.

Samtidigt ser vi en ständigt ökande tendens att överlåta de problem vi stöter på till ”någon annan”, ofta det offentliga i någon form. Och när någon annan är formellt ansvarig, så slipper jag ansvaret. Jag behöver inte försöka övervinna eventuell olust eller osäkerhet inför att agera.

Jag behöver inte agera kraftfullt mot den som stör eller ofredar någon, för det finns personal till det. Och när jag inte agerar själv, så får jag inte heller erfarenheten att hantera problematiska människor, till exempel i det offentliga rummet.

Och ju mindre erfarenhet jag får, desto mer osäker blir jag i sådana situationer. Mitt självförtroende när det gäller att kunna skydda mig själv, och andra, minskar.

Därmed ökar mitt beroende av personalen. Den dagen då ingen personal är tillgänglig, kan jag vara nästan helt oförmögen att hantera situationen självständigt. Så skapas ”inlärd hjälplöshet”, det vill säga upplevelsen av att vara oförmögen att agera i en specifik situation, trots att jag egentligen, rent objektivt, borde kunna (lära mig att) göra det.

Inlärd hjälplöshet gör individer svaga och otrygga, vilket ökar kraven och belastningen på nämnda personal. Som i sin tur kräver fler resurser för att hantera denna ökning.

Konkret leder alltså den här chatten till att färre människor kommer att ingripa i olika situationer, vilket ökar behovet av väktare (och därmed kostnaderna). Den inlärda hjälplösheten breder ut sig till ännu ett område. Det redan svaga civilkuraget försvagas ännu mer, med potentiellt katastrofala följder.

Med det sagt är lösningen naturligtvis inte att ta bort chatten. Jag kan ha hur mycket civilkurage som helst, men det är inte alltid rimligt eller lämpligt att jag ingriper på egen hand. Det finns en skillnad mellan mod och dumdristighet.

Att chatten har ett värde är odiskutabelt, men hur motverkar vi den inlärda hjälplöshet som kommer med den? Hur arbetar vi framåt för att öka den individuella förmåga att hantera kriser, likväl som stärker  samhällets strukturella självförtroende och vårt kollektiva civilkurage?

Genom att var och en av oss tar ett personligt ansvar för att upprätthålla civilkuraget som norm och praktik. Det vill säga genom att aktivt och medvetet öva på det när tillfälle ges.

Det är gott för individen att utveckla en sådan förmåga och minskar också risken att man behöver skämmas över att inte ha agerat, när man egentligen tycker att man borde ha gjort det men inte vågat. Det är gott för den som blir utsatt. För upplevelsen av att ha stått ensam, kan få en större och längre psykologisk påverkan en kränkningen som sådan.  Det är gott för samhället som blir en tryggare plats när vi tar ansvar för varandra.

Så det finns helt enkelt inga ursäkter. I alla fall inte om man själv hoppas på hjälp när tillfälle ges.

The post Outsourcing av ansvar undergräver vårt civilkurage appeared first on En svensk drake.

Alla vet också att handtvätt spelar en avgörande roll i kampen mot vanliga infektioner som influensa, vinterkräksjuka, RS-virus och covid-19, likväl som för att minska smittspridning i allmänhet och ibland; bokstavligt talat rädda liv.

Men trots det är det fortfarande många som inte tar det på allvar. Närmare 8 procent av kvinnorna och 17 procent av männen gör det inte efter att han använt toaletten. Och detta är vad de säger att de gör, det är inte direkt givet att alla är helt sanningsenliga. Och tvättar de inte händerna efter att ha varit på toaletten, kan man ju tänka sig hur bra de är på det i övrigt …  Det finns alltså ett utrymme för förbättring. Minst sagt.

På samma vis vet alla att har man tydliga symtom på luftvägsinfektion, magsjuka eller feber så ska man i normfallet stanna hemma. Inte gå till jobbet, inte åka kollektivtrafik, inte gå på fester. Men även här finns helt uppenbart utrymme till förbättring, det är bara att se hur många som nämner i sociala medier att de gjort de ena eller det andra utan att ha varit helt friska …

Under pandemin skärpte många till sig, både gällande att tvätta händerna och att hålla sig hemma när man var sjuk. Det ledde till en markant minskning av luftvägsinfektioner, enligt en studie i The Lancet Public Health minskade till exempel antalet influensafall med över 60 procent. Vi såg också att färre dog av influensa, att färre barn som blev allvarligt sjuka i infektioner, och att färre barn som behövde sjukhusvård.

Hos äldre och barn under fem år är immunförsvaret ofta naturligt svagare vilket gör dem mer känsliga för smitta. Till det är en grov uppskattning att mellan 5 och 10 procent av befolkningen är immunsupprimerade, på grund av saker som autoimmuna sjukdomar, transplantationer eller medicinsk behandling för till exempel cancer. Det vill säga att det finns rätt många vars immunförsvar är kraftigt nedsatt, eller obefintligt.

För dessa individer är risken för allvarliga komplikationer vid infektioner betydligt högre, vilket kan göra korrekt handtvätt och att hålla sig hemma vid sjukdom till en nödvändighet för deras överlevnad. Bokstavligt talat.

Som för mig till exempel. Nå, jag kommer förmodligen inte att dö för att någon inte tvättar händerna. Men jag är immunsupprimerad, så vissa vanliga infektioner som andra skakar av sig på en vecka eller så, struntar mitt immunförsvar högaktningsfullt i. Varje infektion jag får är alltså en avgjord risk.

Det är för övrigt därför som podden har kommit ut lite oregelbundet på sistone, för efter tio antibiotikakurer sedan oktober har min underliggande sjukdom börjat trassla. Min kropp är alltså helt havererad, skulle man lite snällt kunna uttrycka det.

Det är ingen anledning till oro; jag blir säkert mig själv igen snart. Men när någon inte kan tänka sig att ens tvätta händerna för att skydda mig och alla andra, då blir jag en smula irriterad.

Och bryr man sig inte om oss, kan man väl i alla fall tänka på de pengar som sparas när människor inte blir sjuka i onödan?

Jag uppmanar därför alla att göra regelbunden och korrekt handtvätt till en självklarhet, likväl som att stanna hemma när man faktiskt är sjuk. Allt annat är själviskt bortom ord.

The post Tvätta händerna, dummer! appeared first on En svensk drake.

Och att det blir så här beror ju förstås på många saker. Det fanns vädervarningar från SMHI, varför var det så många som inte to hänsyn till dem? Varför gav man sig ut i snöovädret? Varför hade man inte adekvata vinterdäck, speciellt om man kör lastbil?

Vi kan också se det som infrastruktur. Hur tänker man när man bygger vägar? Är det tillräckligt lätt att komma av vägen om man skulle behöva det?

För mycket av det som är beredskap är ju inte att reagera i situationen, det är ju faktiskt att tänka efter före.

Räddningschefen tyckte att Trafikverket var ”Ganska passiva” och ”initiativlösa”. Sant så, men räddningschefen kan faktiskt också fatta beslut i en sådan situation. För räddningschefen hade kunnat definiera det som räddningstjänst, snarare än samhällsstöd.

Utredningen av trafikkaoset på E22 nyligen ska vara klar senast i slutet av mars.

Men om den inte kommer fram till att ingen vågade ta initiativ så ska jag banne mig äta müsli med filmjölk.  Både räddningstjänsten och Trafikverket hade kunnat fatta beslut om att klippa upp räcket, men gjorde inte det. För vem som hade den formella rätten, och när ingen vågar ta sig den så blev det inte mycket gjort.

Detta kan bero på allmän ryggradslöshet, eller på att det är sådana kulturer på respektive organisation att man inte vågar av rädsla för repressalier. Två saker som är livsfarliga när man står mitt i en kris. Och knappast första gången i Sverige …

Ett antal personer har nu i efterhand skrivit i social media att det är dags att ha bultsax i bilen vid färd under vinterhalvåret för att kunna klippa en sådan vajer.

Det korta svaret är nej, det ska du inte. För det första för att en bultsax inte gör jobbet och för det andra att du inte ska klippa en sådan vajer utan rätt kompetens. De är i viss mån elastiska, så när spänningen släpper blir det en ”snärt” som kan skada dig och andra svårt. Det är ett typexempel på att göra en kris krisigare.

Jag menar inte att man aldrig får föra det, för varje människa som har en utvecklad moral som en vuxen ska ha, vet att man ibland behöver göra avsteg. För gör man inget har man också ett ansvar, till exempel för personer som både kan bli sjuka och dö av att sitta där.

Så steg ett är att försäkra sig om att det är moraliskt försvarbart att klippa räcket är försvarbar. För du kan ha moralisk rätt att klippa det, men du har inte moralisk rätt att försvåra räddningstjänstens arbete. Så kommer du att hjälpa eller stjälpa för de som sitter fast lik väl som för räddningstjänsten.

Om du kommer fram till att det är rätt sak att göra, och du kan stå för det med rak rygg när du blir konfronterad, då behöver du som sagt någon med rätt kompetens. Det är steg två.

Det är oftast inte du, speciellt inte om du tror att en bultsax löser problemet. Vem har rätt kompetens då? Utöver räddningstjänsten så har bärarna det. Och i just området där det skedde så råkar jag vetat att det finns det rätt många med rätt kompetens. Så du får övertyga någon av dem om att bistå dig.

Steg tre, om det är du som sett till att räcket klipps så är det också du som är moraliskt ansvarig för de faror som uppkommer på grund av det. Du måste alltså personligen dirigera trafiken så att de bilar som kör ut där inte blir påkörda av kommande bilar i det körfältet. Det kräver också en del material (varselvästar, ljus, varningstrianglar osv) samt att hastigheten på den vägen inte är för hög.

Du får inte lägga över det på räddningstjänsten, när det är du som skapat situationen.

Klart är att oberoende av om och hur man väljer att agera eller inte agera, så har man ett moraliskt ansvar. Att klippa en vajer kan vara lika fel som att inte göra det. Helt oberoende av formellt ansvar och lagar. Därför måste man noga fundera över rimligheten i det. Oberoende av om man är Trafikverket, räddningsledaren på plats eller privatpersonerna.

Man slipper inte ansvar genom att peka på någon annan, eller på regler, för mitt ansvar som människa relativt andra människor, är alltid absolut.

The post Nej, du ska inte ha en bultsax i bilen appeared first on En svensk drake.

Carl-Johan är sju år och oändligt cool. På två olika sätt. Dels den sortens attityd han har genetiskt (efter mig), dels det sättet som kommer av att ha just mig som mamma. Jag glömde nämligen att köpa en ny vinterjacka till honom. Och jag kom på det lagom till igår morse när termometern visade -7.

Den sortens föräldraskap är inget att vara stolt över och det kändes betänkligt i magen att skicka iväg honom till skolan i varm tröja och höstjacka. Så jag beställde en vinterjacka per omgående, men vad skulle han ha tills den kom?

Nu har jag händelsevis en väninna, som bor nära och har barn i samma ålder. Så jag frågade henne om hon hade ”en jacka att låna ut, helst från i morse”. Det hade hon, men hon skulle jobba så letandet fick vänta.

Två timmar senare skickar hon ett meddelande: En bild på en svart jacka och texten: ”Nu har jag köpt en jacka till honom.” Och i morse mötte hon upp honom och lämnade över vinterjackan.

Förutom att sonen nu slipper frysa, vilket är en djup lättnad i sig, så var det ju också en present till mig. En av de mest värdefulla och omtänksamma jag någonsin fått. För den hjälpte mig att få vara en bättre mamma och fick mig att tro att jag kanske inte måste klara allt själv. Och vad är mer värdefullt än det?

Så tror tusan att jag, som ändå ska föreställa en professionell skribent, har ovanligt svårt att finna orden.

Men jag tänker som så, att ju mer vi kan göra för varandra, ju mer vi kan hjälpa varandra, desto bättre blir det. För alla.

The post Den otroliga historien om Carl-Johans nya jacka appeared first on En svensk drake.

Krig i ett land långt borta är å ena sidan helt obegripligt, å andra djupt skrämmande, och allt däremellan. Det gäller för oss och det gäller för barnen. Och eftersom det ändå sker, behöver vi förhålla oss till det. För det är hur vi lyckas förhålla oss till något som är avgörande hur barnen i sin tur lyckas förhålla sig.

Även om vi inte behöver vara rädda just nu, så kan varken vi eller barnen styra över sina känslor. Och det finns inget konstigt i att bli rädd när man ser eller hör om skrämmande saker.

Vi vuxna har dessutom sätt så mycket, blivit så avtrubbade, att det är lätt att glömma hur skrämmande till exempel nyheterna kan te sig för ett barn. Bristen på referenspunkter gör också att de kan ha svårt att förstå och skapa sig en rättvisande bild. Bara att förstå var Ukraina ligger kan vara svårt, beroende på ålder och mognadsgrad.

Och när barn blir rädda så behöver de oss vuxna, de behöver tala med oss och inte behöva hålla sådan oro inom sig. (Och det samma gäller för oss vuxna.) Så vi som vuxna har ett ansvar att finnas där för barnen. Vi får inte vifta bort deras oro, inte undvika deras frågor. Nej, vi måste möta det. Så får vi trygga barn.

För tysta barn betyder visst inte självklart trygga barn. Tankarna snurrar i deras huvuden även om vi direkt eller indirekt gjort det klart att detta inte är ett ämne som ska talas om.

Jag säger inte att det är enkelt att prata med barn som svåra saker, visst inte. Men det är en del av föräldraansvaret. Och genom att förbereda sig en smula så blir de svåra samtalen lättare. Vad vill du säga när barnet frågar, och vad vill du inte säga? Genom att tänka igenom och formulera det innan barnen frågar, så ökar sannolikheten att du får ett bra samtal.

Barn förstår och bearbetar också saker genom lek. Så att barn leker ”Krig i Ukraina” är bra, för det visar att de hantera vad de hör och känner. Det är verkligen inget som vi behöver hindra dem från, även om vi som vuxna kan tycka att det är gräsligt. Men det är i så fall våra känslor, och känslor är inte fakta.

Dessa lekar kan dessutom vara en öppning för oss vuxna att komma till barnen för att prata om kriget, så att vi kan korrigera felaktiga uppfattningar, besvara deras frågor och bemöta deras rädslor.

När mina barn talar om kriget, så säger de regelmässigt Pruttin. Jag korrigerar dem inte och säger att de inte får ge honom öknamn. Det finns två skäl till det.

Om jag pratar om mina rädslor inför kriget med dig, så kommer jag bli rasande irriterad och känna mig ohörd om du hela tiden kritiserar mitt ordval, i stället för att lyssna på vad jag försöker säga. Barn fungerar förstås på samma vis.

För det andra så har jag inga synpunkter som princip på att de ger öknamn åt honom. Massor med vuxna gör det också, även om dessa kanske är aningens mer sofistikerade.

Och barn förstår mycket väl att det är skillnad på olika sorters personer. Att det kan vara helt på sin plats att kalla Putin för just Pruttin, men samtidigt helt förbjudet att kalla klasskamraten Patrik för det samma. Och förstår de inte det, så är det verkligen dags att ta den diskussionen också.

Så jag uppmanar alla föräldrar och vuxna att prata med barnen och kriget – utifrån deras mognads- och kunskapsgrad. Att låta dem leka krig och liknande. Och även att få använda sina egna ord i samtalen. Det är gott både för barnens mående och för relationen till barnen.

Och behöver du lite stöd för att göra detta så kika gärna på Lilla krisinfo. Det är en sida för barn och unga från MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Du hittar den här: Lilla krisinfo.

Vill du ha stöd för att tala med barn som sexuella övergrepp, något som är lika viktigt som svårt? Då kanske det här är en bok för dig! 

Peter-Alexander den store & Att prata med barn som sexuella övergrepp

The post Låt barnen leka krig! appeared first on En svensk drake.

Och det som de ber om är faktiskt inte att du nödvändigtvis ska vilja donera organ eller vävnader. Det som de ber om är att du ska ta ställning till om du vill donera eller inte.

Och att de år efter år måste fortsätta att ställa frågan är faktiskt skräp. För kampanjer kostar pengar och det tar blott någon minut att registrera vad du vill ska ske, om du inte redan gjort det.

Du har rätt att själva bestämma om du vill donera dina organ och vävnader efter döden. Din vilja ska respekteras.

I donationsregistret anmäler du om du vill säga ja eller nej till att donera dina organ och vävnader för transplantation, eller annat medicinskt ändamål efter döden. Du kan också göra undantag om det är något organ eller någon vävnad du inte vill donera.

• Du är inte för ung. Är du över femton kan du anmäla själv, för yngre barn kan föräldrarna anmäla.
• Du är inte för gammal. År 2022 var den äldsta organdonatorn 88 år.
• Donationen påverkar inte begravningen på något sätt. Efter donationsoperationen görs den avlidna i ordning på vanligt sätt och de närstående får möjlighet att ta ett sista farväl.
• Ja, du kanske ångrar ditt svar, men då anmäler du ditt nya svar till registret. Du har rätt att ändra dig.
• Ja, sjukdom kan hindra dig från att bli donator när det verkligen gäller, men det behöver inte vara ett hinder. Och med forskningsframsteg så kan det som hindrar idag, vara oproblematiskt i morgon. Så lämna den frågan till läkarna, och fokusera på vad du vill. Du behöver inte ta ansvar för medicinska bedömningar om hur lämpligt det är.

En eventuell organ- eller vävnadsdonation görs alltid efter att läkare har fastställt att du är död, och i normalfallet bara om du dör på en intensivvårdsavdelning.

Vid utredning av din inställning till donation söker hälso- och sjukvårdspersonal alltid i donationsregistret och pratar med närstående. Om de kommer fram till att det inte strider mot din vilja kan donation bli möjlig. Men om du angett att du inte vill, eller om det finns olika uppgifter om huruvida du vill donera eller inte, om man inte får tag på dina närstående eller om man inte vet vad du vill, så kommer de inte att göra en donation.

Om du inte anmält något alls behöver dina anhöriga försöka komma på vad din önskan var. Det tycker jag gott att de kan få slippa, för de har fullt upp med sorgen efter dig.

Jag har anmält att jag vill donera organ- och vävnader efter döden. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att det känns lite obekvämt.

Jag har ändå gjort det för att jag vet att om jag en dag behöver organ och vävnader, så kommer jag att ta emot det. Och det jag är beredd att ta emot, bör jag vara beredd att ge. Så jag ger, för att med gott samvete kunna ta emot.

Och sedan blir jag glad av tanken på att jag kanske ska kunna ge någon livskvaliteten tillbaka, eller till och med livet.

Nu är döden ett svårt ämne för många, och känslan inför donation kan vara svår. Så jag har inget negativt att säga om den som inte vill donera.

Men att inte anmäla sin uppfattning har jag en hel del negativt att säga om. För det är att slösa med gemensamma resurser att inte göra det. Och göra något svårt onödigt svårt.

Så jag uppmanar alla att gå in och anmäla sitt ställningstagande till donationsregistret så att sjukvården slipper lägga onödigt mycket tid, pengar och energi på att ta reda på det i efterhand.

Och för att efterlevande i en stund av sorg ska slippa behöva fatta ett svårt och jobbigt beslut.

Att anmäla sin vilja är alltså grundläggande ansvarstagande likväl som omtanke.

Hos Socialstyrelsen kan du läsa mer om donation och direktlänken för att anmäla sig är: https://donation.socialstyrelsen.se/donation/ . Länken fungerar både för dig med och utan Bank-id.

The post Vill du donera, eller inte? appeared first on En svensk drake.

Men det är mindre bra med alla de felaktigheter som kommer när vi populariserar begreppet. För i dag talar vi om det som att så fort någon varit med om något obehagligt så har de blivit traumatiserade. Och det är helt enkelt inte sant.

Bilolyckor, rånförsök, allvarlig sjukdom, naturkatastrofer och dödsfall är exempel på händelser som kan vara djupt obehagliga och omskakande. Och eftersom det är en del av livet, kommer de flesta av oss att råka ut för en eller flera sådana allvarliga händelser.

Men människor påverkas väldigt olika av olika händelser. Vad som är en påfrestande upplevelse är högst subjektivt. Så för de flesta av oss kommer reaktionerna på dessa kriser att vara övergående. Vi kommer inte att utveckla ett trauma. Vi kommer att återhämta oss från dessa händelser av egen kraft, ofta tillsammans med närstående.

Copingprocessen sker i tre steg: Först själva händelsen, därefter att återfå balans och lugn och slutligen att anpassa sig till den nya situationen. Men det kan ta tid, allt från dagar till veckor och månader, och återhämtningen följer sällan en rät linje.

Och eftersom många av oss inte utvecklar trauman är psykiatrin noga med att kalla dessa händelser för potentiellt traumatiska händelser.

För det är dumt att utmåla folk som traumatiserade när de inte säkert är det. Till exempel för att de då kan tro att de måste vara traumatiserade. Och när någon är övertygad – eller övertygas – om det, ökar risken att det blir så.

Därför blir jag lätt irriterad när jag hör en mamma utmåla sina barn som traumatiserade efter covid-pandemin. För nog för att den var besvärlig för många, men få torde ha blivit traumatiserade, och allra minst barnen.

Och det barn (eller vuxen) som utmålas som traumatiserat, riskerar att må sämre än vad de annars skulle ha gjort. Och det är själva motsatsen till det som vi förespråkar i den här podden; försöka få barnen att känna att det är tryggt, även när hela vardagen står på huvudet.

Det finns motståndskrafter som hjälper oss att hantera ett potentiellt trauma, som en trygg livssituation med vänner och familj. Och har man möjlighet att prata med nära och kära om det som skett, minskar risken att ett trauma utvecklas.

Tyvärr är det många som inte har det utrymmet. Det är inte många dagar sedan jag kramade om en gråtande väninna. Hon grät inte över den potentiellt traumatiska händelse hon varit med om. Hon grät över att hon inte kunde gråta hemma, hos sin familj. För att hennes man tycker att hon borde ha kommit över händelsen nu.

Det kan han så klart tycka, men det är uppenbart dumt och skadligt att hindra henne från att uttrycka känslor. Speciellt om han vill att hon ska komma över vad hon upplevt, snarare än att utveckla ett trauma.

Tårar är inte farliga, men att känna sig oälskad och oförstådd, att känna sig tvungen att dölja eller trycka ned sina känslor, kan vara.

Jag uppmanar därför alla att inte utmåla människor som traumatiserade, bara på den grunden att de varit med om potentiellt traumatiska händelser.

Och jag uppmanar även alla att ge utrymme och stöd för människor att bearbeta de potentiellt traumatiska händelserna som de upplevt, i stället för att ställa orimliga krav på dem och därmed öka risken att de utvecklar ett trauma.

Och jag uppmanar alla vara lite försiktiga med hur man använder ordet trauma. Ord betyder saker och får konsekvenser. De ska väljas med omsorg.

The post Trauma och tårar appeared first on En svensk drake.

De flesta som ser honom ser inte detta. De ser bara mannen och skakningarna. Kanske att något är fel. Hundratals personer strömmar förbi honom. Vissa har goda skäl att inte stanna till, andra mindre goda.

Många av de som skyndar förbi hade nog velat stanna, men gör det inte för att de inte har minsta aning om vad de ska göra. För det känns ofta svårt att engagera sig när man saknar kunskap. Tänk om man gör fel? Tänk om man gör det värre?

Så hur hjälper du mannen vid trappan?

Fråga honom om han behöver hjälp. Om han svara ja; fråga hur du kan hjälpa till. För ofta vet personen som behöver hjälp vad det behöver, så chansen är stor att du får konkreta instruktioner att följa.

Och mannen vid trappan visade sig behöva hjälp med att få upp rullatorn. Och han behövde en stadig arm under sin, samt fokus på takten (1, 2, 3) för att komma upp för trappan. Det tog ett par minuter och var inte svårare än så.

Vid kris och krig betyder vår förmåga att samarbeta allt. Genom att träna på att hjälpa till så övar vi inte bara på samarbete, vi lär oss också mer om olika situationer och blir därmed tryggare, mer av en tillgång för våra nära och för samhället.

Och viljan att stå upp för andra finns hos de flesta, så genom att göra just det, så mår vi bättre. För det är bra för självkänslan att agera i linje med den etik många av oss delar.

Så jag uppmanar alla att öva på att hjälpa till när situationen uppenbarar sig.

Speciellt om man själv hoppas på att få hjälp när man behöver det.

Gillade du denna texten, kanske du också gillar den här: 

Beredd eller självisk? Valet är ditt när krisen slår till!

The post Hjälpa sin nästa appeared first on En svensk drake.

Alla ska ha tillgång till livsnödvändiga mediciner. Om du har en beredskap hemma och hämtar ut mediciner i god tid så är du bättre rustad vid en kris eller inför ett krig. Socialstyrelsen rekommenderar att du som har en långvarig receptbelagd behandling har medicin för en månad hemma.

Det är naturligtvis ett utmärkt råd. Men det finns ett litet problem med det; i praktiken är det svårt för många att följa det.

Dels beror det på vilken sorts medicin det är, dels beror det på hur läkaren väljer att förskriva medicinen, och dels beror det på hur apoteken tillåter personer att hämta ut medicinen.

Och när man läser kommentarer från Socialstyrelsen så är det uppenbart att Socialstyrelsens kommunikatörer har en uppfattning om hur det ser ut i praktiken som i många fall skiljer sig markant från verkligheten.

• Jag uppmanar därför Socialstyrelsen gå ut med instruktioner till läkare och apotekspersonal så att de i högre grad underlättar sådan beredskap.

  För det är ett faktum att en hel massa restriktioner har mer att göra med slentrian hos den enskilda läkaren och ersättningsmodeller för receptförskrivning än med att det är medicinskt motiverat.

• Jag uppmanar också Socialstyrelsen att fundera på hur de vill att medicinsförskrivning ska fungera för de som har narkotikaklassad medicin (och liknande) och berätta vad de kommit fram till. Dels för att det är kostsamt för både individer och samhälle att ha stora grupper med patienter som i händelse av kris förlorar sina mediciner.

  Dels för att man nu har skrämt upp dessa grupper. För när man säger till människor att göra något, utan att skapa möjlighet för dem att göra det, skapar man stress och oro. Så vad tänker Socialstyrelsen till exempel att den som äter Attentin för sin ADHD ska göra? Vad är planen?

• Jag uppmanar dessutom alla läkare att se över hur de kan hjälpa sina patienter att följa Socialstyrelsens råd. Man kan börja med att försäkra sig om att alla restriktioner man lägger på recepten är medicinskt motiverade.

Och jag uppmanar alla som äter mediciner i alla fall försöka ta upp saken med sin läkare. För även om jag själv vet hur svårt det kan vara, så är det viktigt.  För det är inget fel på Socialstyrelsens råd, bara på förutsättningarna att efterleva det.

The post Socialstyrelsens omöjliga råd appeared first on En svensk drake.