Just nu finns en trend där vi talar mycket om trauma. Och det är bra att vi har börjat uppmärksamma att jobbiga händelser kan få långtgående konsekvenser för måendet.
Men det är mindre bra med alla de felaktigheter som kommer när vi populariserar begreppet. För i dag talar vi om det som att så fort någon varit med om något obehagligt så har de blivit traumatiserade. Och det är helt enkelt inte sant.
Bilolyckor, rånförsök, allvarlig sjukdom, naturkatastrofer och dödsfall är exempel på händelser som kan vara djupt obehagliga och omskakande. Och eftersom det är en del av livet, kommer de flesta av oss att råka ut för en eller flera sådana allvarliga händelser.
Men människor påverkas väldigt olika av olika händelser. Vad som är en påfrestande upplevelse är högst subjektivt. Så för de flesta av oss kommer reaktionerna på dessa kriser att vara övergående. Vi kommer inte att utveckla ett trauma. Vi kommer att återhämta oss från dessa händelser av egen kraft, ofta tillsammans med närstående.
Copingprocessen sker i tre steg: Först själva händelsen, därefter att återfå balans och lugn och slutligen att anpassa sig till den nya situationen. Men det kan ta tid, allt från dagar till veckor och månader, och återhämtningen följer sällan en rät linje.
Och eftersom många av oss inte utvecklar trauman är psykiatrin noga med att kalla dessa händelser för potentiellt traumatiska händelser.
För det är dumt att utmåla folk som traumatiserade när de inte säkert är det. Till exempel för att de då kan tro att de måste vara traumatiserade. Och när någon är övertygad – eller övertygas – om det, ökar risken att det blir så.
Därför blir jag lätt irriterad när jag hör en mamma utmåla sina barn som traumatiserade efter covid-pandemin. För nog för att den var besvärlig för många, men få torde ha blivit traumatiserade, och allra minst barnen.
Och det barn (eller vuxen) som utmålas som traumatiserat, riskerar att må sämre än vad de annars skulle ha gjort. Och det är själva motsatsen till det som vi förespråkar i den här podden; försöka få barnen att känna att det är tryggt, även när hela vardagen står på huvudet.
Det finns motståndskrafter som hjälper oss att hantera ett potentiellt trauma, som en trygg livssituation med vänner och familj. Och har man möjlighet att prata med nära och kära om det som skett, minskar risken att ett trauma utvecklas.
Tyvärr är det många som inte har det utrymmet. Det är inte många dagar sedan jag kramade om en gråtande väninna. Hon grät inte över den potentiellt traumatiska händelse hon varit med om. Hon grät över att hon inte kunde gråta hemma, hos sin familj. För att hennes man tycker att hon borde ha kommit över händelsen nu.
Det kan han så klart tycka, men det är uppenbart dumt och skadligt att hindra henne från att uttrycka känslor. Speciellt om han vill att hon ska komma över vad hon upplevt, snarare än att utveckla ett trauma.
Tårar är inte farliga, men att känna sig oälskad och oförstådd, att känna sig tvungen att dölja eller trycka ned sina känslor, kan vara.
Jag uppmanar därför alla att inte utmåla människor som traumatiserade, bara på den grunden att de varit med om potentiellt traumatiska händelser.
Och jag uppmanar även alla att ge utrymme och stöd för människor att bearbeta de potentiellt traumatiska händelserna som de upplevt, i stället för att ställa orimliga krav på dem och därmed öka risken att de utvecklar ett trauma.
Och jag uppmanar alla vara lite försiktiga med hur man använder ordet trauma. Ord betyder saker och får konsekvenser. De ska väljas med omsorg.
