Ingen har missat att det pågår ett krig i Ukraina. Inte heller barnen.
Krig i ett land långt borta är å ena sidan helt obegripligt, å andra djupt skrämmande, och allt däremellan. Det gäller för oss och det gäller för barnen. Och eftersom det ändå sker, behöver vi förhålla oss till det. För det är hur vi lyckas förhålla oss till något som är avgörande hur barnen i sin tur lyckas förhålla sig.
Även om vi inte behöver vara rädda just nu, så kan varken vi eller barnen styra över sina känslor. Och det finns inget konstigt i att bli rädd när man ser eller hör om skrämmande saker.
Vi vuxna har dessutom sätt så mycket, blivit så avtrubbade, att det är lätt att glömma hur skrämmande till exempel nyheterna kan te sig för ett barn. Bristen på referenspunkter gör också att de kan ha svårt att förstå och skapa sig en rättvisande bild. Bara att förstå var Ukraina ligger kan vara svårt, beroende på ålder och mognadsgrad.
Och när barn blir rädda så behöver de oss vuxna, de behöver tala med oss och inte behöva hålla sådan oro inom sig. (Och det samma gäller för oss vuxna.) Så vi som vuxna har ett ansvar att finnas där för barnen. Vi får inte vifta bort deras oro, inte undvika deras frågor. Nej, vi måste möta det. Så får vi trygga barn.
För tysta barn betyder visst inte självklart trygga barn. Tankarna snurrar i deras huvuden även om vi direkt eller indirekt gjort det klart att detta inte är ett ämne som ska talas om.
Jag säger inte att det är enkelt att prata med barn som svåra saker, visst inte. Men det är en del av föräldraansvaret. Och genom att förbereda sig en smula så blir de svåra samtalen lättare. Vad vill du säga när barnet frågar, och vad vill du inte säga? Genom att tänka igenom och formulera det innan barnen frågar, så ökar sannolikheten att du får ett bra samtal.
Barn förstår och bearbetar också saker genom lek. Så att barn leker ”Krig i Ukraina” är bra, för det visar att de hantera vad de hör och känner. Det är verkligen inget som vi behöver hindra dem från, även om vi som vuxna kan tycka att det är gräsligt. Men det är i så fall våra känslor, och känslor är inte fakta.
Dessa lekar kan dessutom vara en öppning för oss vuxna att komma till barnen för att prata om kriget, så att vi kan korrigera felaktiga uppfattningar, besvara deras frågor och bemöta deras rädslor.
När mina barn talar om kriget, så säger de regelmässigt Pruttin. Jag korrigerar dem inte och säger att de inte får ge honom öknamn. Det finns två skäl till det.
Om jag pratar om mina rädslor inför kriget med dig, så kommer jag bli rasande irriterad och känna mig ohörd om du hela tiden kritiserar mitt ordval, i stället för att lyssna på vad jag försöker säga. Barn fungerar förstås på samma vis.
För det andra så har jag inga synpunkter som princip på att de ger öknamn åt honom. Massor med vuxna gör det också, även om dessa kanske är aningens mer sofistikerade.
Och barn förstår mycket väl att det är skillnad på olika sorters personer. Att det kan vara helt på sin plats att kalla Putin för just Pruttin, men samtidigt helt förbjudet att kalla klasskamraten Patrik för det samma. Och förstår de inte det, så är det verkligen dags att ta den diskussionen också.
Så jag uppmanar alla föräldrar och vuxna att prata med barnen och kriget – utifrån deras mognads- och kunskapsgrad. Att låta dem leka krig och liknande. Och även att få använda sina egna ord i samtalen. Det är gott både för barnens mående och för relationen till barnen.
Och behöver du lite stöd för att göra detta så kika gärna på Lilla krisinfo. Det är en sida för barn och unga från MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Du hittar den här: Lilla krisinfo.
Vill du ha stöd för att tala med barn som sexuella övergrepp, något som är lika viktigt som svårt? Då kanske det här är en bok för dig!
Peter-Alexander den store & Att prata med barn som sexuella övergrepp
