Nedanför stentrappan vid T-centralen i Stockholm står en man med rullator. Han skakar. Det tränade ögat kan se att han har Parkinsons och att han har ”fryst”, ett tillstånd som är svårt för honom att komma ur på egen hand.
De flesta som ser honom ser inte detta. De ser bara mannen och skakningarna. Kanske att något är fel. Hundratals personer strömmar förbi honom. Vissa har goda skäl att inte stanna till, andra mindre goda.
Många av de som skyndar förbi hade nog velat stanna, men gör det inte för att de inte har minsta aning om vad de ska göra. För det känns ofta svårt att engagera sig när man saknar kunskap. Tänk om man gör fel? Tänk om man gör det värre?
Så hur hjälper du mannen vid trappan?
Fråga honom om han behöver hjälp. Om han svara ja; fråga hur du kan hjälpa till. För ofta vet personen som behöver hjälp vad det behöver, så chansen är stor att du får konkreta instruktioner att följa.
Och mannen vid trappan visade sig behöva hjälp med att få upp rullatorn. Och han behövde en stadig arm under sin, samt fokus på takten (1, 2, 3) för att komma upp för trappan. Det tog ett par minuter och var inte svårare än så.
Vid kris och krig betyder vår förmåga att samarbeta allt. Genom att träna på att hjälpa till så övar vi inte bara på samarbete, vi lär oss också mer om olika situationer och blir därmed tryggare, mer av en tillgång för våra nära och för samhället.
Och viljan att stå upp för andra finns hos de flesta, så genom att göra just det, så mår vi bättre. För det är bra för självkänslan att agera i linje med den etik många av oss delar.
Så jag uppmanar alla att öva på att hjälpa till när situationen uppenbarar sig.
Speciellt om man själv hoppas på att få hjälp när man behöver det.
Gillade du denna texten, kanske du också gillar den här:
