Barn och unga påverkas av samma saker som vi vuxna påverkas av när det är något allvarligt som har hänt i vårt samhälle eller i omvärlden. Ibland kan saker som inte verkar så stora för oss vara väldigt stora och skrämmande för barn. Vi vuxna har därför ett absolut ett ansvar att finnas där och att prata med barnen, inte lämna dem ensamma med frågor som är svåra nog att hantera för oss vuxna.
Att samtala med barn om deras bekymmer och frågor är ett grundläggande vuxenansvar, oavsett hur stort eller litet det är. Barn påverkas av händelser runtomkring dem, precis som vuxna, men deras reaktioner kan vara starkare på grund av deras bristande erfarenheter och referensramar. Även omständigheter som vi vuxna kan uppfatta som mindre betydelsefulla, som strömavbrott, kan upplevas mycket annorlunda, och starkare av ett barn. När barn förstår hur saker fungerar, till exempel att ett strömavbrott vanligtvis är temporärt och att det finns förberedelser för sådana händelser, minskar deras oro.
Varje barn är unikt, med olika grad av känslighet, erfarenheter och verktyg att hantera känslor, så vad som skrämmer ett barn varierar, precis som hos vuxna. Och det är viktigt att minnas att det som kan framstå som irrationell rädsla för oss, är en verklig rädsla för barnet. Därför bör vi som vuxna vi närma oss deras rädslor med förståelse och empati. För att avfärda ett barns känslor som ogrundade eller orimliga bidrar inte till att minska rädslan. (Precis som det inte hade minskat Marias rädsla inför ormar.) Istället kan det få barnet att känna sig förminskat och missförstått, vilket inte är det minsta hjälpfullt. Nej, nyckeln till att hjälpa barn att hantera sin oro och rädsla är att validera deras känslor och erbjuda vårt stöd.
Att förstå barns bekymmer och hur man hanterar dem
Barn är mottagliga och nyfikna och de absorberar ofta mer information än vad vuxna kanske tror. De är dessutom benägna att diskutera sina observationer och funderingar med sina vänner. På grund av barnens begränsade erfarenhet och kunskap kan detta dock leda till missförstånd och felaktiga slutsatser.
Ett konkret exempel är när barn hör snuttar av samtal om krig och konflikter, som kriget i Ukraina eller som när överbefälhavare Micael Bydén meddelade att Sverige skulle förbereda sig för krig. Något som naturligtvis kan skapa stor oro. Min (Hanna-Karin) son kom hem och frågade som det verkligen skulle bli krig i Sverige dagen därpå. Något han hade hört från klasskamrater. Nu kunde jag korrigera hans uppfattning, men om man inte vågat eller kunnat fråga, hade han fortsatt att leva med den felaktiga och skrämmande uppfattningen.
När barn kommer med sina frågor kan vissa vuxna agera genom att tysta barnen eller vifta bort deras bekymmer som ogrundad eller irrationell rädsla. Detta är dock direkt kontraproduktivt, eftersom det naturligtvis inte lugnar barnens oro, och heller inte stoppar samtalen mellan barnen. Att svara på deras frågor, även de gånger när man inte har några svar, stoppar för all del inga samtal mellan barnen de heller, men samtalen kommer att bli bättre, när de har mer korrekt information.
När vi interagerar med barnen i dessa situationer (precis som i alla situationer) är grundregeln att behandla dem med samma respekt och omtanke som vi själva önskar bli behandlade med. När vi känner oss sårbara, otrygga eller oroliga vill vi inte mötas med avfärdande eller förminskande. Vi vill bli sedda och tagna på allvar. Detsamma gäller för barn. Genom att visa att vi tar dem på allvar, tala med dem och även vara villiga att utforska svaren tillsammans med dem är inte bara gott i det specifika fallet, utan är också det som lägger grunden för en trygg och tillitsfull relation, vilket leder till att sannolikheten ökar att de vänder sig till oss även nästa gång som de känner rädsla eller oro.
Kan vi prata med barn om kriget i Ukraina?
Nyligen såg jag i en av preppinggrupperna en mamma som var djupt kritisk till sina barns skola. Orsaken var att de bjudit in en kvinna som flytt från Ukraina för att tala med barnen om kriget. Flertalet av de som kommenterade inlägget höll med henne. Kritiken mot skolans beslut att bjuda in en person med direkt erfarenhet av krig byggde på en vanligt, men felaktig, föreställning om att barn inte kan hantera svåra ämnen.
Men det här ämnet var inte helt nytt eller omotiverat relativt deras ålder, för dessa barn är naturligtvis precis lika medvetna om kriget som alla andra barn. De talar redan om kriget, både i skolan och hemma. Och det barnen talar om, behöver vi bemöta.
Genom att integrera dessa diskussioner i skolans undervisning, signalerar vi till barnen att det är tillåtet att prata om dessa svåra ämnen. Att deras tankar och känslor kring dessa är giltiga. Det uppmuntrar dem även att dela dessa, vilket ger vuxna en chans att ge en mer nyanserad bild och korrigera eventuellt felaktiga uppfattningar. Och, naturligtvis, möta dem.
Att undvika dessa ämnen, däremot, lämnar barnen ensamma med sina tankar och potentiellt felaktiga uppfattningar. Något som är både oansvarigt och oacceptabelt, eftersom det förvärrar deras situation och kan leda till långsiktiga negativa konsekvenser.
Exemplet visar också att man saknar förtroende för att andra vuxna skulle kunna presentera ett svårt ämne utan att förvandla det till en skräckupplevelse. Men vi ska minnas att sådan kompetens bör finnas i skolan. Och att erfarenheter från krig och flykt innebär inte alltid att berättelsen måste vara skrämmande; snarare erbjuder det en chans till ökad förståelse och empati.
Genom att engagera sig i öppna och ärliga samtal om ”svåra” ämnen i allmänhet, stödjer man alltså barns emotionella och psykologiska välbefinnande. I slutändan är det genom dessa samtal som vi rustar barnen med verktygen de behöver för att navigera i en komplex och föränderlig värld. Vilket egentligen är det enda vi kan göra, för problem, svårigheter och rädslor kan vi inte undvika, det avgörande är hur vi hanterar dem.
Finns det verkligen inga ämnen som man ska undvika att prata om?
Det korta svaret är nej, man kan och bör tala om allt. Uppgiften som förälder (eller annan vuxen) är att vara öppen för att diskutera en mängd olika ämnen, inklusive de som kan kännas svåra eller känsliga, såsom krig, våld, sex, droger och döden. Denna öppenhet är central från en tidig ålder och fortsätter genom hela uppväxten. Däremot är det viktigt att anpassa det till barnets mognad och behov.
Att tala med barn som sexuella övergrepp minskar risken att de blir utsatta, samt att de vågar berätta för oss vuxna om någon tar i dem på ett vis som inte känns, eller är, rätt.
Bilderboken Peter-Alexander den store och den tillhörande handledningen Att prata med barn som sexuella övergrepp tar upp detta svåra ämne och ger den vuxne stöd i detta viktiga samtal.
Man kan nämligen inte skydda barnen från livets realiteter, och de har redan en medvetenhet kring dessa saker, hur vi än känner inför det. Det enda vi kan göra är därför att säkerställa att får korrekt information och ett forum för att uttrycka sina tankar och känslor.
Det är, som sagt, viktigt att anpassa samtalet efter barnet. Att vara lyhörd inför barnets frågor och ge svar anpassade efter deras ålder och förmåga att förstå, snarare än att överväldiga det med information.
När ett barn till exempel uttrycker oro över krig eller samhällskriser är det viktigt att förklara situationen på ett vis som är begripligt för just det barnet. Det är också ofta viktigt att att berätta om de åtgärder som vuxna tar för att skydda och förbereda sig, utan att skrämma eller oroa barnet i onödan. Det kan handla om att beskriva den beredskapsplan som man har för exempelvis strömavbrott eller matförsörjning. För genom att påvisa att det finns en plan, att man som förälder tar ansvar, kan barnets oro minska. Vi kan inte lova dem att det aldrig kommer att bli strömavbrott, eller krig, för den delen. Men vi kan lova dem att vi har en bra plan och att vi kommer att ta ansvar för det (precis som allt annat vi tar ansvar för).
Det är också väsentligt att föräldrar erkänner sina egna känslor i dessa samtal, om inte annat för att barnen redan känner till dem. Barn är långt mer perceptiva än vad vi kanske önskar. Men det är viktigt att det erkännandet inte innebär att man överför sin egen ångest på barnet.
Istället bör fokus ligga på att visa barnet att de inte är ensamma med sina känslor och att det finns vuxna som är redo att stötta och hjälpa dem. Att mamma också är orolig för krig, men att hon är trygg med att hon är väl förberedd, och kommer att kunna hantera situationen, skulle den inträffa.
Vikten av planerade och oplanerade samtal
Den här sortens samtal kan ske på olika vis. Vissa samtal är planerade, där en vuxen medvetet bestämmer sig för att ta upp ett visst ämne med barnet. Dessa planerade samtal kan vara ett sätt att förbereda barnet på förändringar, bearbeta upplevelser eller informera om viktiga händelser. Andra samtal är oplanerade och uppstår spontant, ofta initierade av barnet.
Det är dock inte alla barn som aktivt tar upp sina funderingar eller oro med en vuxen. Tystnad eller tillbakadragenhet behöver därför inte nödvändigtvis innebära att barnet inte har några bekymmer. Som vuxen behöver man alltså vara uppmärksam även om det inte finns uppenbara tecken på att barnet mår dåligt. Föräldrar till sådana barn kan också i högre grad behöva initiera samtal, att aktivt visa sig öppen och tillgänglig, vilket kan uppmuntra barnet att dela med sig när det känner sig redo.
Hos andra barn ser man förändringar i barnets beteende eller vanor, vilket är en signal om att ett samtal kan behövas. Ett barn som vanligtvis är pratglatt men plötsligt blir tystlåtet kan vara en signal om att något är på tok. I dessa fall är det viktigt att närma sig barnet på ett öppet och icke-dömande sätt, visa att man märker av förändringen och undrar hur de mår.
Det är inte alltid barnet är redo att prata direkt, och precis som vi inte tränger oss på en vuxen som inte är redo att tala, bör vi inte heller göra det med barn. I stället bör vi respektera deras behov av tid för att bearbeta sina känslor och tankar. Att visa tålamod och fortsätta erbjuda stöd kan göra stor skillnad för barnets känsla av trygghet och tillit till oss.
Kort sagt: Genom att regelbundet engagera sig i både planerade och spontana samtal med barn, bidrar vi till att barnen känner sig sedda, hörda och förstådda.
Att förbereda sig inför ett planerat samtal
Att förbereda sig för dessa samtal kan kännas både utmanande och överväldigande, men det finns strategier att ta till som gör det hanterbart, eller i alla fall enklare.
Förberedelse är ett nyckelord här, oavsett om vi talar om planerade eller oplanerade samtal. Genom att aktivt tänka igenom möjliga samtalsämnen och reaktioner, kan vi som vuxna navigera dessa samtal med större självförtroende och också lyckas bättre.
Börja därför med att reflektera över vilka ämnen som kan komma upp, såsom krig, våld, döden, sex, och andra svåra ämnen som barn kan stöta på eller ha frågor kring. Vad är aktuellt för de barn du möter idag, och vad kan tänkas bli aktuellt i framtiden? Vilka händelser i omvärlden kan skapa oro? Vad pratar barnen om i skolan och så vidare.
I nästa steg så handlar det om att reflektera över vad ett sådant samtal bör innehålla. Det handlar om vad vi vill berätta för dem respektive vad vi föredrar att inte ta upp, utifrån barnets mognadsgrad och förmåga att förstå och bearbeta informationen. Det kan till exempel handla om att är beredd att tala om hur barn blir till, men inte i onödan styra in barnen på ämnet abort, givet deras ålder.
För det handlar inte om att undanhålla sanningen, utan snarare att försäkra sig om att de får svar på sina frågor, men inte mer än vad de är redo att hantera.
Valet av ord och uttryck spelar också en avgörande roll i hur vårt budskap tas emot. Att använda en terminologi som barnet är bekant med, eller att anpassa förklaringar baserade på barnets intressen och vardagliga erfarenheter, kan göra ämnet mer tillgängligt och mindre skrämmande. Dessutom kan det förhindra att barnet känner sig överväldigat av information som de kanske inte är redo att hantera.
I det tredje steget kan vi formulera och skriva ned potentiella fraser att använda oss av. Det kan tyckas onödigt omständligt, men det fyller en viktig funktion. För när vi har formulerat oss kan vi också utvärdera dessa formuleringar, är det lämpligt och anpassat till barnets behov och mognadsgrad? Vi kan också identifiera och justera eventuella formuleringar som kan leda till missförstånd eller ytterligare frågor som du kanske helst vill vänta med att besvara. På det viset får vi bättre kontroll över vad vi säger. Och det faktum att vi formulerat det, ökar markant sannolikheten att vi säger ungefär det, även om själva samtalet kommer som en överraskning för oss.
Den här strategin fungerar för alla sorters samtal, men är extra viktigt när det är ett svårt eller känsligt ämne som ska avhandlas.
Min syster, det vill säga mina barns moster, dog under tragiska omständigheter långt innan de föddes. Ett ämne som jag alltså har behövt förbereda mig på. När barnen växte upp började de fråga efter sin moster, varpå jag förklarade att hon var död. För det var vad de behövde veta just då. Och de frågade inte heller mer, förmodligen för att konceptet var svårt att förstå, och kanske också för att det var den mängd information som de mäktade ta in.
Lite senare kom frågorna hur deras moster dog. Igen så svarade jag ärligt, men åldersanpassat, vilket konkret innebär att jag berättade att hon drunknade i badkaret. Och mer än så har jag inte behövt säga så här långt. Men vilken dag som helst kommer de att ställa frågan om hur hon kunde drunkna i badkaret. Det kommer att leda in samtalet på droganvändning och konsekvenserna därav. Vilket i sin tur kommer att leda in på det ännu svårare samtalet varför hon hade ett behov av att använda droger.
Men genom att ha tänkt igenom förhållningssättet i förväg, kunde jag skapa en struktur där jag kunde vara ärlig, samtidigt som jag av misstag inte berättade saker som de inte var redo för och/eller jag inte ville berätta riktigt än.
Så skapar man förutsättningar för ett gott samtal
När man planerar ett samtal handlar det inte bara om vad man ska säga, utan också när och var man ska säga det. Vid vilken tidpunkt och på vilken plats kommer förutsättningarna att vara de bästa för samtalet? En del i detta handlar om att förmedla ämnets seriositet, men inte göra det till en alltför tung eller intensiv upplevelse.
Det finns inte en tid och en plats som är bra för alla barn, utan det beror på barnet och på unika dynamik som gäller i varje familj. Grundläggande är att skapa en miljö som är fri från yttre distraktioner eller stressfaktorer. Då kan barnet enklare engageras i samtalet utan att känna sig överväldigade eller bli distraherade av andra aktiviteter. Det är på likartat vis viktigt att säkerställa att barnet inte är för uppe i varv eller inte för trött, inte är hungrigt och så vidare. Och det samma gäller naturligtvis för en själv; är man själv pigg, mätt och fokuserad ökar sannolikheten att det blir ett bra samtal.
Jag väljer vanligen vid läggdags, när jag ändå har en stund ensam med varje barn. Det är lugnt och stilla, alla är mätta och ingen stör. Detta ger utrymme för lugn reflektion och ärlig dialog i en trygg och ostörd miljö.
Under själva samtalet behöver vi också skapa goda förutsättningar i övrigt. Generellt gäller att barnet ska få utrymme att leda samtalet. Vårt ansvar är att lyssna och vara responsiva, även i de fall som vi initierar ämnet. Om vi vill tala om kriget i Ukraina, så kan vi säga just det. Till exempel: ”Hur känner du inför det här med kriget i Ukraina?” eller ”Tänker du något på kriget i Ukraina?”
Vi ska inte tala om för barnen hur de känner eller vad de behöver. Vi ska inte i detalj styra exakt vilka saker som ska diskuteras. ”Är du ledsen och rädd för kriget?” eller ”Har du tänkt på att barn dör i kriget?”. Detta eftersom när vi frågar om specifika känslor eller specifika tankar, så ger vi dem vägledning om hur de ”borde” känna och tänka på. Och det kan plocka fram känslor och tankar som kanske inte finns där spontant. Det vill säga att vi riskerar att skrämma eller göra dem oroliga i onödan.
Det är också viktigt att ta barnens känslor på allvar. Det innebär att inse att det som jag, med all min erfarenhet och kunskap, finner vara en liten sak, inte behöver vara det för ett barn. Det innebär också inse att ingen har blivit lugn av att någon säger till dem att vara lugn.
Konkret innebär det att sträva efter att validera känslan och försäkra dem om att det är okej att känna som de gör. Det innebär dock inte nödvändigtvis att låta dem stanna där. Genom att säga saker i stil med: ”Jag förstår att du är orolig för att det ska bli strömavbrott och bli alldeles mörkt. Kom ska jag visa dig vad vi har gjort om det skulle hända.” Genom att kombinera det med att låta dem leka lekar i mörkret, testa ficklamporna som ska användas vid strömavbrott och så vidare är sannolikheten stor att oron lugnas. Och långt mer än om man nöjer sig med att säga ”du behöver inte oroa dig”.
(Och handen på hjärtat, hur ofta blir vi själva lugnade av att höra att vi inte behöver oroa oss?)
Även vuxna känner oro och rädslor, och våra känslor är lika rimliga som barnens. Däremot har vi en skyldighet att hantera dessa på ett ansvarsfullt sätt inför barnen. Som tidigare nämnts, innebär det att vi erkänner vi dem, men vi överväldigar dem inte med vår oro. Vår oro delar vi och bearbetar vi med andra vuxna, som har förutsättningar att ta emot vår oro.
Efter en stunds samtal (eller direkt) kommer barnet sannolikt att byta samtalsämne. Det är en signal om att barnet behöver eller vill ta en paus. Det vill säga att de tycker att det blir för emotionellt jobbigt, eller att de helt enkelt finner ämnet tråkigt. Det är vanligtvis rimligt att respektera det och anpassa sig efter barnets behov. Det går alltid att återkomma till ämnet vid ett senare tillfälle.
Betydelsen av att framställa händelser positivt
Hur vi förmedlar händelser och information till barn har en avgörande betydelse för deras förståelse och känslomässiga reaktioner.
Detta såg vi till exempel vid den partiella mobiliseringen av Gotland, där många vuxna uttryckte att deras barn skulle ha blivit traumatiserade av att se stridsvagnar på ön. För det första är en potentiellt traumatisk händelse inte samma sak som ett trauma och det finns all anledning att skilja på sakerna. För det andra, och långt mer relevant; barns perspektiv på militära fordon skiljer sig ofta från vuxnas. Barn tenderar att finna fordon som stridsvagnar fascinerande och spännande, inte skrämmande, just för att de saknar våra referensramar och förståelse inför dem. Det är vi vuxna som (i någon mån) förstår krigets hemskheter och militärens funktion i ett krig. Barn, däremot, har sällan det.
Till det så följer barn generellt vårt exempel, är vi rädd och ledsna så kommer de också att bli det, och tvärtom. Därför kan vi minska oro och rädsla genom att medvetet välja hur vi presenterar och förhåller oss till olika företeelser inför barnen.
Mina barns morfar tjänstgör inom militären. Redan som liten introducerades jag för stridsvagnar, och det samma gjorde han senare för mina barn. För mig, och senare mina barn, har det format en uppfattning om militär personal och stridsvagnar som något intressant och kopplat till pappa/morfar, snarare än en källa till rädsla.
Genom att framställa försvarsmakten, likväl som poliser och brandmän, som något positivt, minskar vi alltså onödig rädsla hos barnen och ökar dessutom möjligheten att de vågar vända sig till dem när de behöver hjälp.
Sammanfattningsvis så har de föräldrar vars barn blivit rädda för militära fordom ett stort ansvar för denna rädsla.
Konkreta strategier för trygghet
En annan sak man kan gör är att förse barn med verktyg och strategier för att hantera känslor av oro och rädsla. Man kan till exempel lära barnen vikten av djupa andetag och hur avslappning av kroppen aktivt kan minska spänningar och oro.
Mycket oro kan också dämpas, som tidigare nämnts, genom att visa dem hur saker fungerar och vilka förberedelser som vi gjort, skulle något de oroar sig för inträffa. Vi kan göra dem delaktiga i våra förberedelser, göra lekar av dem och öva på olika scenarion. Vi bör också betona att som vuxna har vi tagit ansvar för att förbereda och skydda vår familj i olika situationer, vilket ger barnen en förstärkt känsla av säkerhet.
Dessa strategier handlar inte bara om att hantera momentan oro eller specifika situationer. De lägger grunden för ett långsiktigt förtroende mellan barn och vuxna, där barnen känner att de kan lita på de vuxnas förmåga att hantera och förbereda sig inför potentiella utmaningar, likväl som till sin egen förmåga.
För den som vet var ficklamporna ligger, prövat att ta fram dem, och dessutom lekt kull med dem i ett mörkt hus, är tryggare än någon som fått höra att strömavbrott inte är farligt. Vilket för all del är sant, men inte vidare hjälpsamt. Ett sådant barn kan också klara situationen bättre, skulle det inträffa ett strömavbrott när barnet är ensamt hemma.
På samma vis blir ett barn som genomfört brandövningar hemma, vet var brandsläckaren och räddningsstegen finns och kan använda dem, tryggare än ett barn som fått höra att de inte behöver oroa sig för att det ska börja brinna. För det finns alltid en risk för eldsvåda, och förr eller senare inser barnet att våra försäkringar om att det inte kommer att göra det, strängt taget inte är sanna.
Genom att aktivt involvera barnen stärker vi deras egen förmåga att hantera framtida utmaningar på ett konstruktivt sätt. Detta bidrar också till en känsla av samhörighet och samarbete inom familjen.
Att förmedla trygghet: Vuxnas roll i barns känslomässiga bearbetning
Det är, som tidigare nämnts, viktigt att föräldrar inte överför sina oro och rädslor på barnen. Den vuxen som behöver bearbeta djup oro eller ångest ska därför söka stöd hos andra vuxna, psykologer, kuratorer, eller liknande.
Det är också till god hjälp att utveckla egna praktiska strategier för att hantera situationer som väcker oro, som att vara väl förberedd inför ett potentiellt strömavbrott. För med kompetens och självförtroende så kommer också trygghet. Detta är naturligtvis precis lika sant när det kommer till att prata med barn om svåra saker.
Uppfattningen att vi skulle kunna eller ha till uppgift att utplåna sorg eller rädsla är orealistisk. Vårt ansvar är att visa barnen att de inte står ensamma med sina känslor. Att vara närvarande. Kunna sitta vid deras sida och erbjuda en kram medan de gråter, även när vi inte kan ändra situationen. Att vara en stabil vuxen som inte skräms av tårar eller rädsla. Att vara någon som barnet kan samtala med, och att erbjuda konkreta strategier för att navigera genom känslorna.
Som vuxna försvinner inte våra problem bara för att vi delar dem med någon annan. Hur bra denna person än är på att stötta oss. Oftast behöver vi tid att bearbeta våra känslor på vårt vis. Ibland under längre tid. Detta är även sant för barn. När barn inte är trygga, lugna och glad efter ett samtal, ska alltså inte ses som en reflektion över hur väl vi har lyckats.
Viktigast av allt: att ha ”negativa” känslor är sällan skadligt i sig. Det skadliga är att vara ensam med sina känslor. Att inte samtala med barn om svåra saker är därmed att misslyckas både som vuxen och som förälder.
Peter-Alexander den store & Att prata med barn som sexuella övergrepp